Idag var jag på besök i verkligheten.En valrörelse har ju en tendens att sudda ut de vardagliga konturerna. Det blir slagord hit och påhopp dit och sällan berör de den "lilla människans" vardag.
Jag träffade några av mina kollegor som också är jourhemspappor och -mammor. Vi hade handledning. Det finns många bra skäl till att ha handledning men det som är viktigast för mig är att jag får tillfälle att "pysa".
Som bilmekaniker, säljchef, kassabiträde eller för den delen kommunalråd så finns det massor av tillfällen till att i goda vänners lag svära ve och förbannelse över kunder, leverantörer, medarbetare och partners. Det är en ynnest som inte står oss jourhemsföräldrar till buds. Det är därför dessa månatliga träffar är så viktiga. För en gångs skull kan vi lätta våra hjärtan och berätta om våra upplevelser och känslor, för en gångs skull kan vi vara som alla andra!
Det är givetvis sekretessen som hindrar oss från att prata fritt med våra vänner om våra upplevelser. Självklart inser jag att det måste vara på det viset men likafullt är det i bland frustrerande att inte kunna berätta om det helvete som vissa barn lever i.
Jag är fullt medveten om att vi jourhemsföräldrar inte ser alla delar av socialtjänstens verksamhet men jag tror att jag kan göra mig till tolk för de flesta jourhemmen när jag påstår följande;
- Barnen blir placerade allt för sent. Det är inte så att vi jourhem inte kan göra skillnad men allt för många barn har blivit skadade för livet på grund av att de varit tvungna att leva under oacceptabla förhållanden trots att missförhållanden har varit kända under lång tid.
- Något är fundamentalt fel när ett barn är inne på sin andra, tredje eller fjärde jourhemsplacering.
- Frivilligheten är en fundamental princip inom socialtjänsten. Tyvärr leder denna princip till att viktiga åtgärder försenas och i värsta fall omintetgöras på grund av att - i mina ögon, i vilka jag enbart ser till barnens bästa - socialtjänsten söker samförstånd med motsträviga och fientligt inställda föräldrar.
- Samarbetet mellan myndigheter fungerar inte, alla vackra samverkansprojekt till trots. Som jourhemsförälder får du räkna med att tillbringa en stor del av tiden med att få olika myndigheter att göra det de är ålagda att utföra i stället för att skicka ansvaret mellan sig som ett svarte petter-kort. Jag har i och för sig inga problem med sköta samordningen men det är skamligt att höra hur en myndighet sitter och klagar på en annan myndighet.
- Om jag kör för fort för många gånger under en tidsperiod så blir jag av med körkortet. Jag har förverkat min rätt att framföra fordon. Varför gäller inte den principen för föräldrar som gång efter gång gravt missköter sitt föräldraskap?
Jag kan fortsätta att stapla missförhållanden länge än och vore det inte för sekretessen så skulle jag kunna exemplifiera dem, mångfalt.
Jag tror som sagt att de flesta som arbetar som jourhem skriver under på mina iakttagelser. Lösningarna däremot kanske inte alla skriver under på och för den delen kanske inte heller "mitt" parti. Jag sitter som sagt inte inne med hela sanningen och jag har egentligen bara ett perspektiv. Med andra ord så ser jag fram mot kritik, förslag och åsikter från er som befinner sig i andra delar av "behandlingskedjan".
1. Att utreda barnärenden ska vara ett högstatusjobb. Det är där de bästa socialsekreterarna ska jobba! Idag upplever jag allt för ofta att det viktigaste jobbet är instegsjobbet. Höj lönerna, premiera insatser och reducera dokumentationskraven
2. Se över rättstillämpningen. Jag tycker mig se att att kraven för att uppfylla kriterierna för ett omhändertagande enligt Lagen om vård av unga, LVU, har blivit tuffare och tuffare. Jag inbillar mig att det är en stor anledning till att nödvändiga åtgärder kommer allt för sent eftersom socialsekreterarna får lirka, hota och förhandla med motsträviga föräldrar allt för länge.
3. Sätt barnen främst. För stor hänsyn tas till föräldrarnas åsikter i förhållande till barnens behov. De allra, allra flesta av de föräldrar jag mött i jobbet är inte några vidare bra representanter för sina barns behov.
4. För mycket för sent. Så kan man tyvärr karaktärisera den del av socialtjänsten som jag kommer i kontakt med. Politiker och förvaltningar måste tillåta socialsekreterarna att göra investeringar i de barn de möter. Som det är nu är insatserna för små och för sena. De allra flesta av de barn och ungdomar som har bott hos mig berättar om att allt för lite gjordes alldeles för sent. Generellt sett så borde de barn jag har haft boende hos mig ha kommit ett år tidigare. Då hade många kronor och många tårar sparats.
5. Se individerna, både barn och föräldrar. Allt för ofta känns det som om socialtjänsten har en paketlösning som alla "klienter" ska genomgå oberoende av problemets art. Var lite kreativa. Visst ska man följa lagen och genomföra de utredningsåtgärder som lagen säger men sätt igång med att exempelvis rekrytera familjehem om det mesta pekar på att det är den riktiga åtgärden.
6 . Prioritera utredningstiden. Jag och många av mina kollegor upplever att socialtjänsten drar en suck av längtan när ett barn jourhemsplaceras. Nu har vi fått respit, barnet är tryggt och vi kan ta hand om andra, mer akuta ärenden. Det förfarandet är inte ok mot barnet! Här har förvaltnings- och politisk ledning ett ansvar att stå för prioriteringen. Det är regel snarare än undantag att placeringarna är längre än lagens sex månader.
Nåväl, det här är mina åsikter och jag tar gärna emot synpunkter. Jag är också glad att alliansen och Folkpartiet vill stärka skyddet för utsatta barn via en nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården som ska stödja socialtjänsten. Hen kan gärna ta ett snack med mig!!