Jag blev arg och ledsen över händelser på en skola. I stället för att gny och gnälla så bestämde jag mig att försöka göra något åt saken. Jag skrev insändare, pratade med grundskolechefer och författade medborgarförslag. Jag insåg dock snabbt att det inte räcker. Ville jag få något gjort var jag tvungen att gå "under cover" och arbeta inifrån.
NU har jag inte åstadkommit allt själv men jag har i alla fall bidragit. Arbetet mot mobbing och kränkande behandling är på agendan. Grundskolenämnden får kontinuerligt rapporter om pågående myndighetsärenden, däribland anmälningar till Barn- och elevombudet. Grundskolechefen ska få en kopia på alla incidentrapporter och på förvaltningen finns stöd för skolorna i arbetet med likabehandling.
Visst har det blivit bättre, men det är långt kvar. Jag får fortfarande samtal från föräldrar som känner att skolorna inte tar händelser på allvar, fortfarande skrivs det inte incidentrapporter vid allvarliga händelser och kopior på incidentrapporter hamnar inte alltid på grundskolechefens skrivbord. Jag vet eftersom jag titt som tätt jobbar som vikarie och jag har skrivit incidentrapporter som inte gått vidare.
Det finns ett stort grundläggande problem. 37 % av eleverna i årskurs 6-9 uppger att de inte har en förtroendefull relation till någon vuxen i skolan och den siffran har stigit med 10 % på ett år. Orsakerna till detta kan vi bara spekulera i men en orsak är antagligen att eleverna försökt prata med de vuxna men upplever att de inte fick någon respons.
Den här frågan kommer att bli prioriterad från min sida under nästa mandatperiod och om inget händer dammar jag av mitt gamla medborgarförslag. Våra skolungdomar är värda att lyssnas på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar