PISA eller det sluttande planet

Jag har precis suttit och rensat i mailboxen. Tänk om man skulle hantera sin fysiska brevlåda på samma sätt som den elektroniska. "Det där kuvertet ser jag kommer från Erik, så det behöver jag inte öppna just nu. Det får ligga kvar här i brevlådan. Det där brevet är från Stina så det öppnar jag inte just nu, utan lägger i det här speciella facket i brevlådan. Undrar förresten om postverket verkligen har klarat av att bara lägga reklamposten  i det speciella spam-facket?"

Hur som helst så passade jag på att öppna ett nyhetsbrev från Dagens Samhälle Debatt, och nu vet jag varför jag anmälde mig för just det nyhetsbrevet. Ämnesraden var "Fler skolinspektioner fel väg att gå"

Debattinlägget är författat av Lars Flodin, Ordförande i Sveriges Skolledarförbund. Efter att ha läst artikeln två gånger är jag fortfarande lika förundrad. Vad vilja karln och är de åsikter han framför verkligen representativa för dem han representerar?

Inspektera innebär enligt SAOL att besikta, utöva tillsyn över någonting, i det här fallet den svenska skolan. Vore man konspiratoriskt lagd skulle man kunna misstänka att hr Flodin inte vill att hans medlemmars ljusskygga verksamhet skall granskas av utomstående. Nu tillhör jag inte denna kategori så jag misstänker snarare att han kanske vill skydda sina medlemmar från kritik och ifrågasättande.

Hr Flodin tycker inte att vi ska framställa skolan som sämre än vad den är. Det tycker inte jag heller MEN det är knappast vad Skolinspektionen sysslar med. Skolinspektionen ska observera, notera och redovisa hur  skolväsendet fungerar i förhållande till vad vi som medborgare i allmänhet och skolelever i synnerhet har rätt att kräva. Om nu dessa observationer visar på brister ska de redovisas och åtgärdas, punkt slut. Om det då behövs "stödjande utvecklingsarbete" för att komma tillrätta med bristerna, fine with me!

Visst ska vi lyfta fram goda exempel och premiera duktig personal men det innebär inte att vi kan blunda för de reella problem som finns. Vi kan inte snacka upp Svenska elevers resultat i PISA-undersökningar. Det enda sättet att tillfredställa svenska elevers rättmätiga krav på en konkurrenskraftig utbildning är att åtgärda de allvarliga brister som finns. För att kunna åtgärda bristerna behöver vi se vilka de är och för det krävs en grannlaga inspektion, både från Skolinspektionens sida men också från skolledning, förvaltningar och den lokala politiska nivån.

Nu har det hänt!!!

I ett tidigare inlägg kunde jag inte låta bli att raljera över vissa parkbänkars placering. Nu har det dock hänt. På den nyuppsatta bänken, i det stora hela utformad i enlighet med Gatukontorets typritning sittplats, varseblev jag idag en brukare !!

För att motbevisa tvivlare frågade jag vänligen brukaren om jag fick föreviga ögonblicket, vilket medgavs. Här är beviset!

OBS! bilden är EJ arrangerad

Nu frågas sig vän av ordning till vad snittkostnad/brukare bänkarna uppgår till.

Inget förvånar längre .......

....eller det är väl just det det gör. Bara några dagar efter mitt senaste inlägg möts jag av två nya rubriker i massmedia. Den är från dagens Mitt i Huddinge och den andra fann jag på expressen.se

I Mitt i Huddinge rapporteras att ledningen på en Huddingeskola inte reagerade när en 11-årig flicka blev sexuellt trakasserad av en medlem av skolans personalkår. Först när föräldrarna anmälde händelsen till diskrimineringsombudsmannen DO reagerade kommunen.

expressen.se meddelade att  två av tre skolor ger mobboffer skulden för de kränkningar de utsätts för. Ett citat från artikeln säger väl allt;

"Han råkade ut för icke-acceptabel behandling på grund av sitt eget beteende"

 Ja, jag är fortfarande förvånad över att skolan, trots all uppmärksamhet, debatt och inrättande av Barn- och elevombud fortsätter att fallera i så många fall. Det får i alla fall mig att ifrågasätta skolans förmåga att hantera problematiken. Det är tragiskt att elever och föräldrar ska behöva vända sig till statliga institutioner för att någon ska lyssna. För övrigt hänvisar jag till mitt förra inlägg.

Vem stoppar mobbarna?

Så löd rubriken på en insändare i Mitt i Huddinge som utkom den 2:a augusti. Insändaren var kort, koncis och hjärtskärande i all sin enkelhet.

Jag citerar insändaren ordagrant.

"Varje dag i skolan blir jag kallad elaka saker och vissa lärare verkar inte orka bry sig eller vill inte se eller höra. Mamma har pratat med mobbningsteamet men det verkar inte ta slut. Vad ska man göra när skolan inte bryr sig?Jag vill inte byta skola för jag har mina kompisar i skolan."

Undertecknat "Elev"

2010-04-12 ankom till Huddinge Kommun ett medborgarförslag från undertecknad. Förslaget hade en något töntig titel - Ge eleverna i kommunens skolor ett eget elevombud.

Syftet med förslaget var att kommunens elever/föräldrar skulle ha en av skolan oberoende person dit de med förtroende kunde vända sig när de tyckte att skolan inte gjorde tillräckligt för att stoppa mobbning. Kort sagt en oberoende blåslampa som såg till skolan agerade.

Ärendet bereddes sedan i sedvanlig ordning ( dvs vare sig handläggare eller ansvariga politiker kontaktade mig för att få lite mer bakgrund till mitt förslag. Såsom varandes medborgare inskränkes nämligen utrymmet för beskrivning av förslag till ett halvt A4.....) och det hela utmynnade i att kommunfullmäktige avslog motionen med motiveringen att det är allmänt synd om de som mobbas och att kommunen minsann har satt igång ett stort och gediget utvecklingsarbete. På några års sikt kommer den centrala planeringen att säkerställa att alla kommunens skolor har planer som följer lagen........

"Jag har en plan, sa Bill. Planer är bra, sa Bull."

Jag tänker inte dra hela mitt förslag igen. För den intresserade finns förslaget, tjänsteutlåtande, remissvar och beslut att läsa här samt här.

Något, i alla fall i mitt tycke, gott förde dock den här processen med sig. Det fick mig att inse att jag borde göra politisk comeback efter dryga 25 år. Mitt förslag må vara temporärt dött men det betyder inte jag släppt frågan om mobbning i kommunens skolor. 

Jag kommer att "ansätta" barn- och utbildningsförvaltningen med frågor kring hur arbetet bedrivs på skolorna, jag kommer att vilja få redovisat hur många åtgärdsplaner som upprättas och jag kommer att kräva att planerna följs upp. 

Till dig, Elev, Ge inte upp!! 

I väntan på att mitt förslag återuppväcks från de döda får du nöja dig med "second best". Be din mamma att titta på Barn- och elevombudets hemsida för att se vilka rättigheter du har.

Säg sedan åt mamma att prata med rektorn igen och ställ rättmätiga krav på skolan. Om det inte snabbt blir bättre så kontakta förvaltningsledningen och skulle inte det hjälpa, gud förbjude, kontakta någon av  grundskolenämndens ledamöter. 

 

Var skall medborgarna beredas plats?

Så är man då åter tillbaka i skrivarhörnan. Min tystnad har inte berott på brist av vare sig åsikter eller händelser att reflektera över. Det har varit Almedalsveckor, börskrascher, partiledaravgångar, folkresningar och sist men inte minst de tragiska händelserna i Norge.

Tystnaden beror helt enkelt på att jag bestämde att jag skulle låta bli tangentbordet under semestern. Nu får det dock vara slut på ledigheten och jag ser fram mot att även framledes delge den svensktalande delen av världens befolkning mina sanningar.

 I ljuset av de händelser som överskuggat världen kan ju ovanstående fråga tyckas tämligen fjuttig - och det är den. Dock har frågeställningen gnagt i mig sedan jag under någon av vårens storhelger befann mig i cykelsadeln.

Eftersom jag bor i Gladö Kvarn så har jag ett stort antal alternativ att välja mellan för att ta mig fram eller tillbaka till exempelvis Huddinge Centrum. Jag kan ta bilen, lifta med någon granne, promenera i nittio minuter eller, likt denna soliga dag, cykla.

När jag kommer upp ur tunneln vid Sundby ser jag två personer som lägger sista handen vid en parkbänksinstallation. En alldeles ny och fin sittplats erbjuds nu våra medborgare ca tre meter från Sundbyvägen och vid pass 15 meter från Lännavägen.

För er som inte är helt uppdaterade på Huddinges geografi kan meddelas att Lännavägen är en genomfartsled mellan Huddinge Centrum och Haninge. Lännavägen trafikeras bland annat av SRVs sopbilar, Coca-Colas läskbilar, betongbilar etc. Jag gissar att andelen tung trafik är en av de högsta i länet. Tack och lov har därför en gång- och cykelväg anlagts som "punktmarkerar" Lännavägen mellan Sundby och Balingsnäs.

Jag medger att jag blev lite förvånad när jag såg dem sätta upp en bänk. Förvåningen blev sedan inte mindre under den fortsatta färden när jag noterade ytterligare tre nya parkbänkar strategiskt placerade längs med färdvägen.

En fråga infann sig raskt. "Vem tusan kommer att slå sig ner på dessa parkbänkar för titta på bilarna som far förbi?"

Efter några månader har jag nu svaret; Ingen alls.

Jag har åkt fram och tillbaka på Lännavägen i snitt två gånger per dag sedan bänkarna sattes upp. Jag har ännu inte sett någon sitta och filosofera över trafiken som susar förbi. Inga ömt omslingrade par har tittat varann djupt i ögonen och förklarat sin kärlek till toner av dieselmotorer. Inga änder har matats av pigga pensionärer ute på sin genomfartsledspromenad.

Vem kom på den befängda idéen att placera parkbänkar längs med Lännavägen?  Även om det i sig är en naturskön omgivning så vill man avverka sträckan så fort som möjligt. Det lär i alla fall inte ha varit någon lokal folkstorm som ligger bakom beslutet.

Det kan ju i och för sig kännas lite löjligt att raljera över dessa malplacerade bänkar. Jag frågar mig dock om de resurser som lagts ned på bänkarna ändå inte hade kommit till bättre nytta i andra av våra gemensamt finansierade verksamheter.

Det kan ju också vara en eftergift åt Juholt och Waidelich. Den nya sträckningen av Haningeleden skall ju påbörjas 2019(har jag för mig). Då blir Lännavägen en idyllisk lokalväg så bänkarna är förmodligen ett exempel på Socialdemokratins "investering för framtiden".

Att agera i tid

Först och främst vill jag klarlägga att jag helt och hållet instämmer i Margaretas åsikter. Om samhället har åtagits sig att, ofta i konflikt med både barn och föräldrar, sörja för barnets väl och ve så krävs att samhället tar sitt ansvar hela vägen ut. Jag ställer helhjärtat upp bakomUmeå- Folkpartisternas krav.

Det finns dock själ att fråga sig varför den här gruppen barn uppvisar sådana dystra siffror vad avser kriminalitet, droganvändning, skolresultat etc.

Jag  vill påstå att samhällets insatser sker för sent! Eftersom jag själv befinner mig först i ”placeringsledet” anser jag mig faktiskt ha visst fog för mina påståenden.

Mina rön är visserligen inte vad man så populärt kallar ”evidensbaserade” men väl produkten av ”empiriska studier”. När jag och mina kollegor diskuterar våra erfarenheter kan vi finna ett antal gemensamma nämnare;

• barnen borde ha kommit till jourhemmet långt tidigare
• frivillighet prioriteras framför barnens bästa
• samverkan mellan skola, socialtjänst, BUP etc är i bästa fall en pappersprodukt
• socialtjänstens processer är oklara
• föräldrars rätt till barnen sätts före barnens rätt till en trygg uppväxt
• det tycks ha skett en förskjutning i domstolens bedömning till ”förmån” för föräldrarna
• procentuellt sett färre och färre mål hamnar inför skranket
• ”good enough” går före barnens bästa

Listan kan göras längre.....

Det jag är rädd för är att vi inom Folkpartiet och för den delen resten av det politiska etablissemanget nöjer oss med att ställa krav och genomföra reformer när väl barnen är placerade. Vår riktigt stora uppgift är att se till att värnet om de unga ”slår till” så tidigt som möjligt innan såväl personligt lidande som ekonomiskt resursanvändande når oacceptabla nivåer.Om priset är ett tidigt "omhändertagande" så anser jag att det är väl investerade kronor.

Jag är övertygad om att åtgärder i ett tidigare stadium leder till såväl bättre livskvalité för både barn och föräldrar som ett bättre samhällsekonomiskt bokslut. 

Jag ser fram mot en fördjupad debatt som behandlar inte bara de "placerade" barnen. Jag uppmuntrar en debatt om hur samhället agerar och reagerar  från  första indikation om att allt inte står rätt till beslut om placering i exempelvis familjehem.

Tvetydigheter

Som tidigare nämnts så bevistade jag grundskolenämndens säsongsavslutning. Vi eller snarare de med rösträtt hade ett några frågor att ta ställning till, bland annat förvaltningens förslag remissvar angående till kommunstyrelsens angående "Tillgänglighetsmanual vid tillbyggnad av offentliga lokaler och planer".

Eftersom man aldrig så noga kan veta vilka som kommer så gick  jag igenom beslutsunderlaget uti fall att. Jag kunde då inte låta bli att fångas av denna bilden.

Är inte detta kanslisvenska i sin prydno? Vilken vanlig dödlig kan se att detta är en typritning sittplats och inte en parkbänk?

Den undre bildtexten lämnar om möjligt ännu mer åt betraktarens fantasi. Innebär "tillgänglig" att en trött pedestrian kan nå soffan utan någon stötte ansträngning eller att soffan är tillgänglig eftersom den i fotoögonblicket inte härbärgerar någon sittande medborgare?  Kanske att det är lätt att angöra soffan med bil för att plocka upp eventuella väntande gångtrafikanter? Vad vet väl jag. 

Skolans kompensatoriska uppdrag

Idag hade grundskolenämnden i Huddinge sitt sista möte för den här terminen. Det verkade som om alla deltagare från presidiet till den simplaste ersättare (dvs jag) var klart påverkade av dagens väderlek.
Dock fanns där en punkt på dagordningen som skakade liv i församlingen. Socialdemokraterna har lämnat in en motion till fullmäktige angående obligatorisk men ack så frivillig läxhjälp, hur nu det går ihop.

Jag vill på en gång understryka att jag förstår och sympatiserar med motionens andemening - att skolan ska leverera 100 procent godkända elever oberoende av var hon/han bor, hur trångbott det är hos eleven, vilken utbildningsnivå föräldrarna har osv.

MEN

I sann Socialdemokratisk anda föreslås en kollektiv lösning på enskilda problem. Skulle verkligen organsierad läxhjälp lösa problemet?

1. Det finns redan idag frivilliga "erbjudanden" från organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen.  De gör ett kanonjobb just på grund av att de är frivilliga. Om läxhjälpen ska administreras och ledas av skolan så kan man ju undra hur fort engagemang och iver svalnar. If it works, don´t fix it!!
2. Kommer de elever som har ett reellt behov av läxhjälp att dyka upp?
3. Hur många föräldrar kommer att utnyttja möjligheten att smita undan sitt egna ansvar?
4. Hur många lärare kommer att smita undan sitt ansvar genom att skylla på att eleven minsann inte gick på läxhjälpen?

Jag är övertygad om att det bästa sättet vi politiker kan se till att skolan uppfyller sitt kompensatoriska uppdrag är att ställa krav på de enskilda skolorna att leverera resultat. Det enda acceptabla resultatet är att alla ska lämna skolan med godkänt i alla ämnen. Vår uppgift blir i stället att leverera de resurser som rektorn behöver. Om rektor anser att obligatorisk läxhjälp är vad som krävs så är det rektors beslut. Anser rektor att det är andra insatser som krävs så ska vi ge henne/honom de resusrena. Rektor får dock räkna med att hon/han bedöms utifrån de beslut hon/han fattar och hantera dess konsekvenser.

Med andra ord, i stället för att skapa papperstigrar borde politiken ägna sig åt att skapa de resurser som krävs för att rektor ska uppfylla sitt åtagande. Först då alla elever går ut 9:an med godkända betyg har skolan uppfyllt sitt kompensatoriska uppdrag.

Det låg ett löjets skimmer över Carl Gustafs dagar.....

Som ett tecken i tiden har vårt statsöverhuvud beretts möjligheten att göra en pudel. Något mer än några hundben till skvallerpressen blev det dock inte.

Det känns kanske som om det är dags för kronprinsessan att träda till. Jag kan i alla fall inte låta bli att  tycka att våra mest briljanta hjärnor borde ägna sig åt viktigare saker än att diskutera monarkins vara eller inte vara. If it works, don´t fix it.

Förhoppningsvis tål Victoria en närmare granskning.