Mobbning och kränkande behandling

Sitter och bläddrar i sammanställningen av årets enkätundersökning om diskriminering, trakasserier och kränkande behandling i Huddinge kommuns grundskolor. Då får jag en flashback, det var mobbning och kränkande behandling som gjorde att jag halkade in i det här med politiken.

Jag blev arg och ledsen över händelser på en skola. I stället för att gny och gnälla så bestämde jag mig att försöka göra något åt saken. Jag skrev insändare, pratade med grundskolechefer och författade medborgarförslag. Jag insåg dock snabbt att det inte räcker. Ville jag få något gjort var jag tvungen att gå "under cover" och arbeta inifrån.

NU har jag inte åstadkommit allt själv men jag har i alla fall bidragit. Arbetet mot mobbing och kränkande behandling är på agendan. Grundskolenämnden får kontinuerligt rapporter om pågående myndighetsärenden, däribland anmälningar till Barn- och elevombudet. Grundskolechefen ska få en kopia på alla incidentrapporter och på förvaltningen finns stöd för skolorna i arbetet med likabehandling.

Visst har det blivit bättre, men det är långt kvar. Jag får fortfarande samtal från föräldrar som känner att skolorna inte tar händelser på allvar, fortfarande skrivs det inte incidentrapporter vid allvarliga händelser och kopior på incidentrapporter hamnar inte alltid på grundskolechefens skrivbord. Jag vet eftersom jag titt som tätt jobbar som vikarie och jag har skrivit incidentrapporter som inte gått vidare.

Det finns ett stort grundläggande problem. 37 % av eleverna i årskurs 6-9 uppger att de inte har en förtroendefull relation till någon vuxen i skolan och den siffran har stigit med 10 % på ett år. Orsakerna till detta kan vi bara spekulera i men en orsak är antagligen att eleverna försökt prata med de vuxna men upplever att de inte fick någon respons.

Den här frågan kommer att bli prioriterad från min sida under nästa mandatperiod och om inget händer dammar jag av mitt gamla medborgarförslag. Våra skolungdomar är värda att lyssnas på.

Vad är nyttan med allmännyttan?

Huddinge är en del av Sveriges överlägset mest expansiva region. En region som lider av om inte trafikinfarkt så åtminstone smärtsam kärlkramp. Här finns jobben, utbildningarna, livsmiljöerna som lockar människor från hela vårt avlånga land. En del kommer hit för att de vill, andra för att de känner att de inte har något annat val.

Jag vet att jag tassar in på områden där jag inte har all historik och inte kan alla regelverk. Jag kan dock inte låta bli att lyfta på ögonbrynen i förvåning. I stället för att påstå saker som kommer jag att ställa frågor.

1.   Jag antar att allmännyttan tillkom någon gång i tiden på grund av att den privata marknaden inte lyckades tillfredsställa behovet av tillräcklig mängd bostäder.  Det är ju precis samma situation som idag, så varför bygger de inte?

2.       Stockholmsregionen är en homogen arbets- och bostadsmarknad. Vad är då poängen med att var och varannan kommun har ett eget fastighetsbolag? Det naturliga vore i väl så fall att ha ett regionalt verkande fastighetsbolag?

3.       Att ha en bostad är mänsklig rättighet. Att ha en bostad i ett mycket attraktivt läge och betala lika mycket i hyra som för en lägenhet i ett av våra miljonprogramsområden är inte mänsklig rättighet. Vore det inte vettigt att ha en friare hyresprissättning? Då inbillar jag mig att lusten att bygga hyresrätter borde öka.

4.        Borde inte styrelserna i fastighetsbolag bestå av styrelseproffs i stället för mer eller mindre avdankade kommunpolitiker?

Jag kan ju inte uttala mig om andra kommuner men jag kan uttala mig om Huddinge. I kommunen har vi et fastighetsbolag, Huge. I Huge har kommunen placerat i princip alla sina fastighetsinnehav förutom vissa som befinner sig mark- och exploateringsavdelningens fögderi.( Hur bra det var framkom tidigare när Mitt i Huddinge grävde fram diverse skandaluthyrningar…).

När man överförde fastigheterna till Huge överförde man också all fastighetskompetens till bolaget.

Vid nybyggnation så innebär det exempelvis att nämnderna har att ta ställning till ett enda  förslag, ett hyresavtal från Huge.  Likadant vid renoveringar, tillbyggnader och ombyggnationer.

Om det vore så väl att Huge bara hade hand om våra verksamhetslokaler så kanske det skulle vara ok, så det nu inte. De äger ”våra” kulturhistoriska byggnader, våra idrottsanläggningar, våra äldreboenden och våra skolor och förskolor förutom sitt stora innehav av bostadshus och kommersiella lokaler. Kan det vara så att vissa fastigheter ”subventionerar” andra? Kan det vara så hyrorna för skolan subventionerar hyran för kommersiella lokaler?

Dela upp Huge! Ta tillbaka verksamhetslokalerna i kommunal ägo. Låt förvaltningarna köpa upp nybyggnation, underhåll och reparation i konkurrens. Om vi nu ska ha en ”allmännytta” i Huddinge , låt den då vara just allmännytta, inte ett  bolag där man stoppar in allt som har med fastigheter att göra.

Sveriges konkurrenskraft

Jag vet inte om ni använder Omni. Det är en app som är hyfsat bra på att samla ihop nyheter från alla möjliga källor. En av morgonens rubriker i appen  var "Därför rasar Sverige som konkurrenskraftigt land".

Usch tänkte jag och läste vidare. Uppgifterna kom från World Economic Forums årliga rapport. Sverige har "rasat" från 3:e plats till nummer 10. I och för sig är tionde plats inte så pjåkigt med tanke på att rapporten omfattar 144 länder.

Hur som helst så är ju tappade placeringar illavarslande. Omni länkade vidare till DN resp SvD så jag läste även de artiklarna och kunde skadeglatt konstatera att de inte riktigt var överens om hururvida innovationsklimatet var bra eller dåligt i Sverige. Diskrepansen dem emellan är i sig ett ämne för ett blogginlägg.

För att bringa reda i vad som var bra respektive dåligt läste jag i stället vad jag gissar är båda tidingarnas källa, nämligen Country Highlights.

Kort och gott så har Sverige starka institutioner som bedöms vara effektiva och transparanta, en utmärkt infrastruktur, mycket goda makroekonomiska förhållanden med låg statsskuld och små underskott i stasbudgeten.

Rapportförfattarna är också imponerade av det innovationsklimat som råder i Sverige och vi anses besitta de förmågor som krävs för att övergå till det kunskapsbaserade samhället.

Vi är bra på att ta till oss av och kapitalisera på IT-utvecklingen. Skolväsendet får sig här en klapp  på axeln vad gäller dess förmåga att  förse elever med de förmågor som krävs för att steget in i en innovationsbaserad ekonomi.( Jag personligen tackar slöjd-, idrotts-, musik-, bild-, och hemkunskapslärarna för den insatsen. Fritidspedagogernas bidrag ska också hyllas.)

Låter ju jättebra tycker jag. Men vad är det då som fattas för att vi ska ligga i topp? Även här har WEF svar. De största hindren för komma högre i listan över konkurrenkraftiga länder är våra rigida arbetsmarknadsregleringar samt våra, i en internationell jämförelse, väldigt höga skattetryck.

Det är Sveriges konkurrenskraft som har tagit oss dit vi är idag. Det är därför livsviktigt att vi bibehåller och förbättrar vår konkurrenskraft i en globaliserad värld. Om du vill att Sverige ska behålla platsen som ett av de bästa landen i världen att leva och verka i, vad kan du då bidra med? Jo, använd din rätt att rösta i 2014 års val.

Det är ju valtider så de rödgrönarosa har lagt en hel del förslag, krav, fläsksidor etc för oss väljare att ta ställning till.

Här är ett axplock:

Socialdemokraterna tycker, trots att vi rankas på 6:e plats i världen, att Sveriges innovationsförmåga är för svag. Därför ska idégenereringen ledas av ett nationellt råd under ledning av Stefan Löfvén själv. Under sig vill han att det ska finnas regionala råd som styr upp idéfabrikationen och rapporterar till hr Löfvén.

Eftersom människor som kommer från andra länder inte pratar som vi, ser ut som vi och har fester som inte bara innefattar snaps med olika former av tilltugg(kräftor, surströmming och sill) så är de antagligen farliga. I stället för att riskera att våra urgamla traditioner såsom firandet av helgonet från Syracusa eller födelsen av en gosse från Nazareth föröds bör vi se till att akademiker, ingenjörer och läkare med andra namn än Svensson, Larsson etc  i stället bidrar till  andra länders utveckling  genom att stänga våra gränser för invandring.

Det gamla strävsamma paret Schyman och Sjöstedt ackompanjerad av violin, förlåt Fridolin anser att vi arbetar alldeles för mycket och tycker att vi bara ska befinna oss på arbetsplatsen 6 timmar om dagen eller inte alls under 12 månader.

 I och för sig bra för då får vi tid att agera "tjänstefolk" åt oss själva.

Det innebär ju också  en besparing för staten i form av färre poster i företagsregistret och ett avsevärt lägre antal momsdeklarationer att hantera.

Eftersom tillväxt per definition är av ondo så anser MP att den bör begränsas. Därför anser  MP att vår, i internationella jämförelser goda (vilket inte blidkar en pendeltågsresenär drabbad av nedfallen kontaktledning) infrastruktur endast bör omfatta rälsbunden trafik och cykelvägar.

I det fall att någon skulle vara så fräck så att hen utnyttjar vägnätet så ska hen straffas med olika former av skatter.

Företagare skall hållas kort. Det är inte upp till företagaren att fatta strategiska beslut kring vilka ur personalen som är bäst lämpade att ta företaget genom en kris. Erfarenhet går alltid före kompetens.

Jag kan fortsätta hur länge som helst och jag har bara snuddat vid skatterna. Du har en  röst den 14:e september.  Använd den, annars gör någon annan det!  

Vill du själva läsa rapporten så finns den här.

Samhällets olycksbarn

Idag var jag på besök i verkligheten.En valrörelse har ju en tendens att sudda ut de vardagliga konturerna. Det blir slagord hit och påhopp dit och sällan berör de den "lilla människans" vardag.

 Jag träffade några av mina kollegor som också är jourhemspappor och -mammor. Vi hade handledning. Det finns många bra skäl till att ha handledning men det som är viktigast för mig är att jag får tillfälle att "pysa".

Som bilmekaniker, säljchef, kassabiträde eller för den delen kommunalråd så finns det massor av tillfällen till att i goda vänners lag svära ve och förbannelse över kunder, leverantörer, medarbetare och partners. Det är en ynnest som inte står oss jourhemsföräldrar till buds. Det är därför dessa månatliga träffar är så viktiga. För en gångs skull kan vi lätta våra hjärtan och berätta om våra upplevelser och känslor, för en gångs skull kan vi vara som alla andra!

Det är givetvis sekretessen som hindrar oss från att prata fritt med våra vänner om våra upplevelser. Självklart inser jag att det måste vara på det viset men likafullt är det i bland frustrerande att inte kunna berätta om det helvete som vissa barn lever i.

Jag är fullt medveten om att vi jourhemsföräldrar inte ser alla delar av socialtjänstens verksamhet men jag tror att jag kan göra mig till tolk för de flesta jourhemmen när jag påstår följande;

- Barnen blir placerade allt för sent. Det är inte så att vi jourhem inte kan göra skillnad men allt för många barn har blivit skadade för livet på grund av att de varit tvungna att leva under oacceptabla förhållanden trots att missförhållanden har varit kända under lång tid.

- Något är fundamentalt fel när ett barn är inne på sin andra, tredje eller fjärde jourhemsplacering.

- Frivilligheten är en fundamental princip inom socialtjänsten. Tyvärr leder denna princip till att viktiga åtgärder försenas och i värsta fall omintetgöras på grund av att - i mina ögon, i vilka jag enbart ser till barnens bästa - socialtjänsten söker samförstånd med motsträviga och fientligt inställda föräldrar.

- Samarbetet mellan myndigheter fungerar inte, alla vackra samverkansprojekt till trots. Som jourhemsförälder får du räkna med att tillbringa en stor del av tiden med att få olika myndigheter att göra det de är ålagda att utföra i stället för att skicka ansvaret mellan sig som ett svarte petter-kort. Jag har i och för sig inga problem med sköta samordningen men det är skamligt att höra hur en myndighet sitter och klagar på en annan myndighet.

- Om jag kör för fort för många gånger under en tidsperiod så blir jag av med körkortet. Jag har förverkat min rätt att framföra fordon. Varför gäller inte den principen för föräldrar som gång efter gång gravt missköter sitt föräldraskap?

Jag kan fortsätta att stapla missförhållanden länge än och vore det inte för sekretessen så skulle jag kunna exemplifiera dem, mångfalt.

Jag tror som sagt att de flesta som arbetar som jourhem skriver under på mina iakttagelser. Lösningarna däremot kanske inte alla skriver under på och för den delen kanske inte heller "mitt" parti. Jag sitter som sagt inte  inne med hela sanningen och jag har egentligen bara ett perspektiv. Med andra ord så ser jag fram mot kritik, förslag och åsikter från er som befinner sig i andra delar av "behandlingskedjan".

1. Att utreda barnärenden ska vara ett högstatusjobb. Det är där de bästa socialsekreterarna ska jobba! Idag upplever jag allt för ofta att det viktigaste jobbet är instegsjobbet. Höj lönerna, premiera insatser och reducera dokumentationskraven

2. Se över rättstillämpningen. Jag tycker mig se att att kraven för att uppfylla kriterierna  för ett omhändertagande enligt Lagen om vård av unga, LVU, har blivit tuffare och tuffare. Jag inbillar mig att det är en stor anledning till att nödvändiga åtgärder kommer allt för sent eftersom socialsekreterarna får lirka, hota och förhandla med motsträviga föräldrar allt för länge.

3. Sätt barnen främst. För stor hänsyn tas till föräldrarnas åsikter i förhållande till barnens behov. De allra, allra flesta av de föräldrar jag mött i jobbet är inte några vidare bra representanter för sina barns behov.

4. För mycket för sent. Så kan man tyvärr karaktärisera den del av socialtjänsten som jag kommer i kontakt med. Politiker och förvaltningar måste tillåta socialsekreterarna att göra investeringar i de barn de möter. Som det är nu är insatserna för små och för sena. De allra flesta av de barn och ungdomar som har bott hos mig berättar om att allt för lite gjordes alldeles för sent. Generellt sett så borde de barn jag har haft boende hos mig ha kommit ett år tidigare. Då hade många kronor och många tårar sparats.

5. Se individerna, både barn och föräldrar. Allt för ofta känns det som om socialtjänsten har en paketlösning som alla "klienter" ska genomgå oberoende av problemets art. Var lite kreativa. Visst ska man följa lagen och genomföra de utredningsåtgärder som lagen säger men sätt igång med att exempelvis rekrytera familjehem om det mesta pekar på att det är den riktiga åtgärden.

6 . Prioritera utredningstiden. Jag och många av mina kollegor upplever att socialtjänsten drar en suck av längtan när ett barn jourhemsplaceras. Nu har vi fått respit, barnet är tryggt och vi kan ta hand om andra, mer akuta ärenden. Det förfarandet är inte ok mot barnet! Här har förvaltnings- och politisk ledning ett ansvar att stå för prioriteringen. Det är regel snarare än undantag att placeringarna är längre än lagens sex månader.

Nåväl, det här är mina åsikter och jag tar gärna emot synpunkter. Jag är också glad att alliansen och Folkpartiet vill stärka skyddet för utsatta barn via en nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården som ska stödja socialtjänsten. Hen kan gärna ta ett snack med mig!!