Att agera i tid

Först och främst vill jag klarlägga att jag helt och hållet instämmer i Margaretas åsikter. Om samhället har åtagits sig att, ofta i konflikt med både barn och föräldrar, sörja för barnets väl och ve så krävs att samhället tar sitt ansvar hela vägen ut. Jag ställer helhjärtat upp bakomUmeå- Folkpartisternas krav.

Det finns dock själ att fråga sig varför den här gruppen barn uppvisar sådana dystra siffror vad avser kriminalitet, droganvändning, skolresultat etc.

Jag  vill påstå att samhällets insatser sker för sent! Eftersom jag själv befinner mig först i ”placeringsledet” anser jag mig faktiskt ha visst fog för mina påståenden.

Mina rön är visserligen inte vad man så populärt kallar ”evidensbaserade” men väl produkten av ”empiriska studier”. När jag och mina kollegor diskuterar våra erfarenheter kan vi finna ett antal gemensamma nämnare;

• barnen borde ha kommit till jourhemmet långt tidigare
• frivillighet prioriteras framför barnens bästa
• samverkan mellan skola, socialtjänst, BUP etc är i bästa fall en pappersprodukt
• socialtjänstens processer är oklara
• föräldrars rätt till barnen sätts före barnens rätt till en trygg uppväxt
• det tycks ha skett en förskjutning i domstolens bedömning till ”förmån” för föräldrarna
• procentuellt sett färre och färre mål hamnar inför skranket
• ”good enough” går före barnens bästa

Listan kan göras längre.....

Det jag är rädd för är att vi inom Folkpartiet och för den delen resten av det politiska etablissemanget nöjer oss med att ställa krav och genomföra reformer när väl barnen är placerade. Vår riktigt stora uppgift är att se till att värnet om de unga ”slår till” så tidigt som möjligt innan såväl personligt lidande som ekonomiskt resursanvändande når oacceptabla nivåer.Om priset är ett tidigt "omhändertagande" så anser jag att det är väl investerade kronor.

Jag är övertygad om att åtgärder i ett tidigare stadium leder till såväl bättre livskvalité för både barn och föräldrar som ett bättre samhällsekonomiskt bokslut. 

Jag ser fram mot en fördjupad debatt som behandlar inte bara de "placerade" barnen. Jag uppmuntrar en debatt om hur samhället agerar och reagerar  från  första indikation om att allt inte står rätt till beslut om placering i exempelvis familjehem.

Tvetydigheter

Som tidigare nämnts så bevistade jag grundskolenämndens säsongsavslutning. Vi eller snarare de med rösträtt hade ett några frågor att ta ställning till, bland annat förvaltningens förslag remissvar angående till kommunstyrelsens angående "Tillgänglighetsmanual vid tillbyggnad av offentliga lokaler och planer".

Eftersom man aldrig så noga kan veta vilka som kommer så gick  jag igenom beslutsunderlaget uti fall att. Jag kunde då inte låta bli att fångas av denna bilden.

Är inte detta kanslisvenska i sin prydno? Vilken vanlig dödlig kan se att detta är en typritning sittplats och inte en parkbänk?

Den undre bildtexten lämnar om möjligt ännu mer åt betraktarens fantasi. Innebär "tillgänglig" att en trött pedestrian kan nå soffan utan någon stötte ansträngning eller att soffan är tillgänglig eftersom den i fotoögonblicket inte härbärgerar någon sittande medborgare?  Kanske att det är lätt att angöra soffan med bil för att plocka upp eventuella väntande gångtrafikanter? Vad vet väl jag. 

Skolans kompensatoriska uppdrag

Idag hade grundskolenämnden i Huddinge sitt sista möte för den här terminen. Det verkade som om alla deltagare från presidiet till den simplaste ersättare (dvs jag) var klart påverkade av dagens väderlek.
Dock fanns där en punkt på dagordningen som skakade liv i församlingen. Socialdemokraterna har lämnat in en motion till fullmäktige angående obligatorisk men ack så frivillig läxhjälp, hur nu det går ihop.

Jag vill på en gång understryka att jag förstår och sympatiserar med motionens andemening - att skolan ska leverera 100 procent godkända elever oberoende av var hon/han bor, hur trångbott det är hos eleven, vilken utbildningsnivå föräldrarna har osv.

MEN

I sann Socialdemokratisk anda föreslås en kollektiv lösning på enskilda problem. Skulle verkligen organsierad läxhjälp lösa problemet?

1. Det finns redan idag frivilliga "erbjudanden" från organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen.  De gör ett kanonjobb just på grund av att de är frivilliga. Om läxhjälpen ska administreras och ledas av skolan så kan man ju undra hur fort engagemang och iver svalnar. If it works, don´t fix it!!
2. Kommer de elever som har ett reellt behov av läxhjälp att dyka upp?
3. Hur många föräldrar kommer att utnyttja möjligheten att smita undan sitt egna ansvar?
4. Hur många lärare kommer att smita undan sitt ansvar genom att skylla på att eleven minsann inte gick på läxhjälpen?

Jag är övertygad om att det bästa sättet vi politiker kan se till att skolan uppfyller sitt kompensatoriska uppdrag är att ställa krav på de enskilda skolorna att leverera resultat. Det enda acceptabla resultatet är att alla ska lämna skolan med godkänt i alla ämnen. Vår uppgift blir i stället att leverera de resurser som rektorn behöver. Om rektor anser att obligatorisk läxhjälp är vad som krävs så är det rektors beslut. Anser rektor att det är andra insatser som krävs så ska vi ge henne/honom de resusrena. Rektor får dock räkna med att hon/han bedöms utifrån de beslut hon/han fattar och hantera dess konsekvenser.

Med andra ord, i stället för att skapa papperstigrar borde politiken ägna sig åt att skapa de resurser som krävs för att rektor ska uppfylla sitt åtagande. Först då alla elever går ut 9:an med godkända betyg har skolan uppfyllt sitt kompensatoriska uppdrag.